Vårtecken
Idag var jag ute och tittade på tomten, förra veckan skrev jag om mina vårkänslor...Snön kom tillbaka efter det inlägget, massor av snö kom faktiskt. Men, du är den borta igen. Det var därför jag var ute på en liten inspektion idag. Massor av kvistar hade ramlat ner från vårt stora skatbo, granris och mossa som jag dekorerat med har fåglarna rivit ut på marken men i övrigt såg det ut som man kan förvänta sig vid denna årstid. Men, en positiv sak var, lökarna börjar komma upp på en massa olika ställen. Även små skott kunde jag se på många av perennerna. Härligt, nu kan man tydligt se att våren är på väg. Tycker Karin Boyes dikt, Ja, visst gör det ont... passar så bra in .
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Men för att inte glömma vintern helt, kommer här en bild på vår framsida.
Bockarna har min man gjort och plockat granriset och klätt dem har jag och Anna gjort.
Tycker bilden är så vacker, men i verkligheten är det ännu bättre.
